Den som går längs Östermalms gator ser hus efter hus med stora portar av trä, ofta med glas, snickerier och tunga beslag. Porten och entrédörrarna är det första man möter i ett hus och en stor del av dess karaktär. De är också dörrar som används hundratals gånger om dagen och som ska hålla obehöriga ute. Den här artikeln handlar om hur man tänker kring dem: vad de är, vem som bestämmer över dem och vad som brukar gå att förbättra utan att förstöra.
Östermalm hette Ladugårdslandet fram till 1885. Under andra halvan av 1800-talet byggdes stadsdelen om i stor omfattning, och största delen av bebyggelsen är från perioden 1880–1930. Stadsplaneraren Albert Lindhagen förespråkade långa alléer som möts vid stora stjärnplatser, och det är den planen som fortfarande ger gatunätet dess form.
De mest påkostade husen ligger kring Strandvägen, Narvavägen, Valhallavägen och Karlavägen. Strandvägen blev färdig 1896, lagom till den stora konst- och industriutställningen 1897, och dess bebyggelse består till stor del av stenhus från sekelskiftet 1900. Längre norrut ligger Lärkstaden, där elva fastigheter är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm.
Vi har inte hittat någon källa i en form vi kunnat kontrollera som beskriver hur Östermalms ursprungliga entrédörrar och portar såg ut, hus för hus. Stadsmuseets byggnadsinventeringar finns, men inte i en form vi har kunnat använda här. Därför beskriver vi inga enskilda portar. Vill du veta vad som är original i ditt hus är Stadsmuseet, föreningens eget arkiv och gamla ritningar de bästa källorna.
Det som går att säga allmänt är att en port i ett hus från den här tiden ofta är en pardörr, med en del som öppnas i vardagen och en som står stängd. Den är ofta tung, har glas i övre delen och beslag av mässing eller järn. Många har bytts eller byggts om under 1900-talet, och det är inte ovanligt att en gammal port har fått ett modernt lås, en dörrstängare och en elektrisk öppnare.
Plan- och bygglagen innehåller två regler som är viktiga för gamla portar. Ändringar av en byggnad ska göras varsamt, med hänsyn till byggnadens karaktärsdrag. Och en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.
En port är en tydlig del av en fasad. Den som vill byta en gammal port mot en ny av annan typ bör därför räkna med att det kan kräva kontakt med kommunen, och att det kan finnas krav på hur den nya ska se ut. Det är fastighetsägaren eller föreningen som ansvarar, inte den enskilda boende.
Det finns mycket som kan förbättras utan att porten byts:
Som boende bestämmer du inte över porten, men du kan bidra. Säg till fastighetsägaren eller styrelsen om porten inte går igen eller om låset kärvar, och fråga gärna vilka planer som finns. Om föreningen överväger att byta porten, föreslå att man först undersöker om originalet kan renoveras och få bättre lås och brytskydd. Det blir ofta både billigare och bättre för huset.